Så skyddar vi Falköpings natur och jordbruk från invasiva arter

Vad är Obama nungara?

Plattmasken Obama nungara är en invasiv art som upptäcktes i Sverige i november 2024, främst i Skåne och Halland. Den utgör ett hot mot våra ekosystem och jordbruk genom att äta daggmaskar och andra viktiga organismer. Masken är 5–8 centimeter lång, har en brunbeige färg med svarta linjer och lägger ägg som är en halv centimeter stora.

Vad är vi oroliga för?

Vi är oroliga för att den kan skada jordens struktur och ekosystem, särskilt när klimatet blir varmare. Genom att äta daggmaskar minskar den jordens förmåga att bryta ned växter och hålla sig lucker.

Vad kan du göra?

• Förstöra maskar och ägg: Lägg masken i frysen i ett dygn eller lägg ner den i kokande vatten.
• Kontrollera plantor: Undersök krukor, jord och växter noggrant innan plantering. Titta efter maskar och ägg, gärna med ficklampa (masken är som mest aktiv när det är mörkt), och använd handskar för att skydda huden från maskens irriterande slem.

Om du hittar en plattmask:

1. Rapportera fyndet via e-post till Länsstyrelsen: ias.vastragotaland@lansstyrelsen.se.
2. Följ rekommenderade metoder för att förstöra den.

Mer information om plattmasken

• Ursprung: Obama nungara kommer från Sydamerika och har spridits till Europa och USA via handel med växter
• Biologi: Rovdjur som äter maskar, sniglar och andra plattmaskar. Mest aktiv efter skymningen
• Kännetecken: Beige undersida, 5–8 centimeter lång, ägg som mörknar från klarröda till mörkbruna
• Namnets ursprung: Namnet "Obama" kommer från Tupi-språket och betyder "blad-djur".

Jättelokan kom till Sverige för att den var så vacker och ståtlig – ingen tänkte på att den kunde vara giftig. Den har spridits sig från handelsträdgårdar och vanliga trädgårdar. Med tusentals frön i en blommas topp är det inte så konstigt. Den är upptagen på EU:s lista över förbjudna invasiva arter och måste bekämpas av markägaren.

Bekämpning

Viktigt att tänka på vid hantering av jätteloka är att använda skyddskläder. Lokans växtsaft innehåller fototoxiska ämnen och kan i kombination med solljus ge brännskador och till och med ge upphov till feber, så var försiktig. Använd handskar, täckande klädsel och glasögon. Låt inte barn vistas eller leka nära jättelokor.

Det bästa sättet att minska spridningen och bekämpa växten är att ta bort fröställningarna kontinuerligt under många år. Även upprepad rotkapning och uppgrävning är metoder som kan fungera. En möjlighet till bekämpning är också att gräva upp de små plantorna tidigt på våren. Då kan man få bukt med ett bestånd, men det kan ta ganska många år innan fröbanken är utarmad.

Det finns även försök att bekämpa genom bete av kor eller får. Det har varit lyckat på så sätt att hålla lokorna nere och inte komma i blom. Lokorna är uppenbarligen välsmakande för djuren och de har inte uppvisat några tecken på att skadas av betet. Dock är det tveksamt om metoden fungerar för att helt bli av med lokorna.

Kemisk bekämpning för allmänheten är olämplig ur många synvinklar och bör inte användas. Dels är den egna hälsofrågan en aspekt, dels riskerar man att skada djur och natur genom att sprida gift och dels kan en kemisk bekämpning där all omkringliggande växtlighet försvinner göra så att fröbanken av jättelokafrön kan växa mycket bättre och helt utan konkurrens. Naturvårdsverket avråder privatpersoner att på egen hand försöka bekämpa jätteloka kemiskt. Glyfosat är sedan 1 oktober 2021 förbjudet att använda bland annat på tomtmark för bostadshus, koloniträdgårdar och i parker. Glyfosat är giftigt för många organismer och bör därför av miljöskäl undvikas och får inte användas i närheten av vatten.

Bekämpning och hantering av jätteloka (naturvardsverket.se) Länk till annan webbplats.

Avfallshantering

Om du väljer att bekämpa ska rötter och gröna växtdelar läggas i dubbla sopsäckar som försluts väl och läggs i container för brännbart/restavfall på avfallsstationen. Du får inte lägga jord i säckarna då jord inte går att bränna. Vid stora mängder (mer än 4 sopsäckar) ska du kontakta en avfallsentreprenör för bortforsling till förbränning. På vissa stationer tar man inte emot avfall paketerade i sopsäckar, detta gäller dock inte för invasiva arter. Informera personalen att du har med dig växtdelar av invasiva arter i säck.

Mer information om Jätteloka

Jätteloka Heracleum mantegazzianum eller jättebjörnloka är en stor och kraftig ettårig växt från Sydostasien som dör efter att den har blommat. Den har tjock ihålig stjälk och kan bli 1,5–5 meter hög. Stjälken kan bli en decimeter i diameter. Bladen är stora och vasst flikiga och kan bli en meter långa. Blomflocken med en mängd småblommor är upp till 50 centimeter stor och vitblommig. På grund av den stora vita blomflocken sprider jätteloka mängder med frön – mellan 20 000 och 100 000 per planta. Fröna kan leva i marken i minst 7 år. Hos jätteloka är alla delar giftiga och orsakar ökad känslighet för solljus vid förtäring. Växtsaften orsakar hudinflammation vid direktkontakt. Jätteloka finns med på EU:s lista över invasiva främmande arter vilket innebär att det är markägarens ansvar att bekämpa och minska spridningen av växten.

Förväxlingsarter

Jättelokan kan förväxlas med hundkäx, kvanne, strätta och björnloka. Björnloka är liksom jättelokan giftig medan övriga är helt ofarliga. Det främsta kännetecknet är att jättelokan är betydligt större än sina förväxlingsarter. Hundkäx är ett vanligt ogräs och den till jätteloka nära släktingen björnloka finns naturligt i Sverige men är mycket mindre. Strätta är till och med en viktig nyttoväxt för vårt betande vilt. Kvanne har hög halt av c-vitamin och kan användas i matlagning. Det finns möjlighet att förväxla med den likaledes kraftfulla tromsölokan. Denna förekommer dock ännu så länge inte i Falköpings kommun, som närmast i Uppland och Blekinge.

Jätteloka - Artbestämning från SLU Artdatabanken (artfakta.se) Länk till annan webbplats.

Kanadensiskt gullris Solidago canadensis härstammar från Mexiko och hör till de invasiva främmande arter som inte finns med på EU:s lista över invasiva främmande arter, men som har fått en kraftigt ökad spridning i kommunen. Kanadensiskt gullris är en högväxt, flerårig ört i familjen korgblommiga örter (Asteraceae) och blir mellan 50 och 200 cm hög. Arten har en tendens att invadera och breda ut sig på öppna sandrika och näringsfattiga torrängar, stäppmiljöer – tämligen vanliga miljöer i bygden – och så kallade ruderatmarker (människopåverkade oanvända området med grus och jord, till exempel järnvägsbankar, övergivna tomter etc.) och konkurrerar därigenom ut lågväxande naturlig flora. Förväxlingsarter kan vara den i skogsmiljö vanligt förekommande och inhemska växten gullris eller den likaledes invasiva höstgullris som dock ej observerats i kommunen.

De gula blommorna blommar augusti-september. Då frukten har en hårpensel sprids fröna lätt med vinden. Den kan även sprida sig med hjälp av jordstammar som skjuter upp nya skott. Den sprids ofta genom flytt av jordmassor, dumpning av trädgårdsavfall, genom att frön fastnar på maskiner som traktorer, grävmaskiner med mera.

Bekämpning

För att bekämpa kanadensiskt gullris krävs återkommande slåtter minst två gånger per växtsäsong i några år. Mindre bestånd kan dras eller grävas upp med roten, det går ganska lätt då rötterna inte är särskilt djupa.

Kemisk bekämpning för allmänheten är olämplig ur många synvinklar och bör inte användas. Dels är den egna hälsofrågan en aspekt och dels riskerar man att skada djur och natur genom att sprida gift. Glyfosat är sedan 1 oktober 2021 förbjudet att använda bland annat på tomtmark för bostadshus, koloniträdgårdar och i parker. Glyfosat är giftigt för många organismer och bör därför av miljöskäl undvikas och får inte användas i närheten av vatten.

Avfallshantering

Om du väljer att bekämpa ska rötter och gröna växtdelar läggas i dubbla sopsäckar som försluts väl och läggs i container för brännbart/restavfall på avfallsstationen. Du får inte lägga jord i säckarna då jord inte går att bränna. Vid stora mängder (mer än 4 sopsäckar) ska du kontakta en avfallsentreprenör för bortforsling till förbränning. På vissa stationer tar man inte emot avfall paketerade i sopsäckar, detta gäller dock inte för invasiva arter. Informera personalen att du har med dig växtdelar av invasiva arter i säck.

Kanadensiskt gullris - Artbestämning från SLU Artdatabanken (artfakta.se) Länk till annan webbplats.

Parkslide/jätteslide är två närliggande arter vilka är ett gissel både för biologisk mångfald och människan. Det finns inte någon riktigt bra bekämpningsmetod för dem, men utveckling sker ständigt. De kan ha fyra meter djupa rötter och endast 0,7 gram av en rotbit kan ge upphov till nya plantor. Den är inte alltför ovanlig i kommunens tätorter och sanering kan behövas vid exploatering och för att minska spridning. Den är upptagen på EU:s lista över förbjudna invasiva arter och måste bekämpas av markägaren.

För dig som är fastighetsägare gäller att det är förbjudet att sprida, sälja och transportera arten. Det är tillåtet att bekämpa på egen mark. Naturvårdsverket kommer att utreda och ta fram så kallade hanteringsprogram, som utgör riktlinjer för den långsiktiga hanteringen av parkslide.

Bekämpning

Naturvårdsverket rekommenderar för närvarande att man inte bekämpar växten om den inte sprider sig eller av andra skäl gör att man måste ta bort den, sådana skäl kan vara byggnation eller markarbeten. Kunskapsläget om hur den ska bekämpas är otillräckligt. Risken att sprida växten vid bekämpning och hanteringen är mycket stor. Vid felaktig eller otillräcklig bekämpning kan växten triggas att skjuta ut underjordiska rötter vilket kan medföra att beståndet utvidgar sig.

Om beståndet är litet, inte ser ut att expandera och står på ett ställe där du inte behöver röra den eller marken runt omkring är det bättre att avvakta med bekämpning. Det saknas idag bekämpningsmetoder som fungerar i alla lägen.

Om du väljer att bekämpa är oftast en kombination av metoder bäst och bekämpningen måste pågå många år utan avbrott. Ett litet ungt bestånd med ytliga rötter är lättare att bekämpa då de gamla har djupt gående rötter. Det är svårt att helt bli av med växten. Rötter kan ligga vilande och behålla livskraften i upp till 20 år i jorden utan kontakt med solljus. Är beståndet stort bör du ta hjälp av en professionell bekämpningsfirma. Idag finns det mycket få professionella bekämpare med kompetens att bekämpa parkslide. Välj bekämpningsmetod utifrån förhållandena på platsen, sträva efter att använda den mest miljövänliga metoden.

Sprid inte

Förhindra spridning är mycket viktigt. Undvik att gräva i beståndet. Mycket små fragment på 0,7 g av en rot och små bitar av gröna växtdelar kan leda till att nya parkslideplantor gror. Därför är det viktigt att inte klippa med gräsklippare, trimmer, slåtteraggregat eller röjsåg som kan sprida och sprätta iväg växtdelar. Släng inte gröna växtdelar i komposten eller naturen.

Knäck och täckmetoden

Det är en miljövänlig metod som går ut på att svälta ut växten långsiktigt genom att stoppa fotosyntesen samt att beröva växten på energi. Då metoden är ny saknas fortfarande långsiktig utvärdering av effektivitet och hur lång tid man ska bekämpa. Bekämpningen ska pågå tills inga nya skott skjuter upp. Därefter bör kontroll och uppföljning ske under flera års tid.

Avgränsa geografiskt hur stort beståndet är och var det har sina ytterkanter. Trampa på och knäck varje stjälk vid rotkronan strax ovan marken. Samla ihop de gröna växtdelarna för destruktion (bränn – ej tillåtet i tätbebyggt område – eller torka). Bred ut en svart markduk som inte släpper igenom ljus på marken. Täck med duken minst två meter utanför beståndets ytterkant. Lägg ut tyngder på markduken samt fäst i kanterna så ljus inte tränger in under duken. Bred ut växtdelarna glest ovanpå duken eller på en hårdgjord yta. Låt stjälkarna ligga och torka i solen tills de är helt bruna och torra. Samla ihop de torra växtdelarna och lägg i dubbla sopsäckar, se instruktion under rubriken avfall nedan. Alternativt kan de torkade växtdelarna eldas på plats om det kan ske utan att olägenhet uppstår för närboende. Se till att det inte finns otillräckligt förbrända rotdelar som kan ge upphov till nya plantor innan ni gör er av med askan.

Efter ett tag slår nya stjälkar upp och vill lyfta på duken. Låt duken ligga kvar men knäck ned skotten i marknivå genom duken. Upprepa när nya skott skjuter upp. Bevaka området utanför beståndets ytterkanter så att inga underjordiska rötter sprider sig ut från moderbeståndet. Om duken ligger fritt, exponerad för väder och solljus bryts duken ned med tiden och man kan behöva byta duk för att säkerställa att den effektivt håller borta solljuset. Metoden lämpar sig för mindre bestånd i t ex villaträdgårdar.

Permanent täckning

Efter att de gröna växtdelarna tagits bort täcks beståndet med en för ändamålet speciellt framtagen tjock svart markduk som sedan täcks med minst 20 cm jord eller grus. Det är viktigt att följa tillverkarens instruktioner om förberedelser av marken och utläggning samt skarvning av duken. Markduk och täckning bör då gå ut minst tre meter utanför beståndets ytterkant. Täckningen skyddar duken från UV-ljus och slitage och ska ligga kvar permanent. Metoden lämpar sig för både mindre och större bestånd. Det finns dock risk för spridning vid hanteringen då metoden kräver visst markarbete. Resultatet på lång sikt är ännu oklart då rhizomer kan ligga i dvala i minst 20 år och vad som händer när duken till slut bryts ner.

Bortgrävning av jord och rötter

Jord och rötter rötter grävs bort men den bortgrävda jorden måste tas om hand och behandlas på plats eller köras på deponi. Endast ett fåtal anläggningar i Sverige tar emot jord med växtdelar från parkslide och de tar ut avgift. Risken att sprida växten vid hantering, efterbehandling och transport är mycket stor och därför inget man bör tillämpa på egen hand. Ta kontakt med professionell bekämpare. Läs mer om metoden i bifogad länk under rubriken Mer information och dokumentet Försiktighetsmetoder mot Parkslide.

Kemisk bekämpning

Naturvårdsverket avråder privatpersoner att på egen hand försöka bekämpa växten kemiskt. Glyfosat är sedan 1 oktober 2021 förbjudet att använda bland annat på tomtmark för bostadshus, koloniträdgårdar och i parker. Glyfosat är giftigt för många organismer och bör därför av miljöskäl undvikas och får inte användas i närheten av vatten. Fel metod och dosering kan förvärra problemet och skapa stressade dvärgväxta plantor som är mycket svårbekämpade.

Avfallshantering

Om du väljer att bekämpa ska rötter och gröna växtdelar läggas i dubbla sopsäckar som försluts väl och läggs i container för brännbart/restavfall på avfallsstationen. Du får inte lägga jord i säckarna då jord inte går att bränna. Vid stora mängder (mer än 4 sopsäckar) ska du kontakta en avfallsentreprenör för bortforsling till förbränning. På vissa stationer tar man inte emot avfall paketerade i sopsäckar, detta gäller dock inte för invasiva arter. Informera personalen att du har med dig växtdelar av invasiva arter i säck.

Växten parkslide Reynoutria japonica är en flerårig ört som bildar 2-3 m höga bambuliknande bestånd med både horisontella stamdelar (rhizomer) och djupgående rötter. Bladen är ca 10-15 cm långa med utdragen spets och har tvär bas. Stjälken är grov, ihålig och ljusgrön med röda fläckar. Blommorna är vita och sitter i knippen och blommar i augusti-september. Parkslide tränger undan naturliga växter och förändrar ekosystemet. I Sverige finns främst honplantor varför det inte bildas frön. Spridning sker enbart med växt- och rotdelar. Växtdelarna ovan mark vissnar ner varje höst och slår upp med nya skott på våren från rödaktiga knoppar i marknivå. Den är inte med på EU:s lista över förbjudna invasiva växter och det finns därför ingen skyldighet att bekämpa den.

Förväxlingsarter

En nära släkting Jätteslide Reynoutria sachalinensis beter sig på liknande sätt och bekämpas på samma sätt. Den har ljusgrön stjälk utan röda fläckar, bladen är stora och upp till 40 cm långa och tunnare än parkslidets. Bladens bas är markant hjärtformad och bladspetsen brett tillspetsad. Blommorna är vita.

Hybridslide Reynoutria x bohemica är en korsning mellan parkslide och jätteslide som också är invasiv. Den kan bli upp emot 4 m hög. Bladen är ca 20-25 cm långa med vanligtvis grunt hjärtformad bas och utdragen spets men kan även ha tvär bas. Stjälken är ljusgrön med brunröda fläckar. Hybridslidet har vita blommor i september-oktober. Den kan vara svår att skilja från de övriga arterna.

Parkslide - Artbestämning från SLU Artdatabanken (artfakta.se) Länk till annan webbplats.

Jätteslide - Naturvård från SLU Artdatabanken (artfakta.se) Länk till annan webbplats.

Hybridslide - Artbestämning från SLU Artdatabanken (artfakta.se) Länk till annan webbplats.

Jättebalsamin är en vacker växt med rosa till lila blommor. Den slår ut den inhemska floran framför allt längs vattendrag och på nyligen påverkade marker, till exempel områden där man gjort någon åtgärd, som grävning, schaktning eller skogsåtgärder.

Bekämpning

Växten har ytligt rotsystem som bekämpas mekaniskt genom att helt enkelt dra upp rötterna, med slåtter eller bete. Bekämpningen ska starta tidigt på säsongen och går ut på att stoppa fröspridningen genom att ta bort plantorna innan de går i blom. Det är särskilt viktigt att bekämpa bestånd uppströms vattendrag och diken då dessa sprider fröna till nya platser.

Fröna är kortlivade, max 18 månader, och det går relativt snabbt att utrota beståndet. Bekämpning och uppföljning bör pågå under tre år för att säkerställa att inga nya fröplantor gror.

Slåtter

Plantorna slås av flera gånger under växtsäsongen innan blommorna utvecklas. Stänglarna kapas så nära marken som möjligt. Om det inte finns några blomställningar på växtdelarna kan det avslagna ligga kvar. Finns blomställningar klipps blomställningarna av och samlas ihop för destruktion, se information om avfallshantering nedan. Det får inte finnas några blomställningar på de avslagna stjälkarna kvar på marken då frön kan bildas och eftermogna.

Finns utbildade frökapslar måste åtgärder vidtas först så frökapslarna inte sprätter iväg frön vid slåttern, se information avfallshantering nedan.

Slåtter är en miljövänlig bekämpning som måste upprepas flera gånger per säsong då nya plantor kan gro under växtperioden. Lämnas för mycket kvar av stjälken vid slåtter kan blomställningar slå upp igen.

Rotdragning

Hela plantan rycks upp för hand med roten innan den gått i blom. Om plantan inte gått i blom kan växtdelarna ligga kvar och torka på plats och sedan komposteras. Har plantan gått i blom klipps blomstängeln av och samlas ihop för destruktion, se avfallshantering nedan. Har frökapslar bildats måste åtgärder vidtas så frön inte sprids, se avfallshantering nedan.

Rotdragning upprepas flera gånger under säsongen allteftersom nya plantor gror.

Bete

Intensivt bete med nötkreatur, får eller getter fungerar bra att utarma och ta bort bestånd av jättebalsamin. Starta betet tidigt på året då djuren föredrar att äta späda plantor.

Avfallshantering

Om blomställningar hunnit utvecklas ska vid bekämpning dessa klippas av och läggas i dubbla sopsäckar. Har frökapslar hunnit utvecklas så måste en påse eller säck träs över fröställningen innan man klipper av, annars sprätter fröna iväg. Sopsäckarna ska förslutas väl och läggas i containern för brännbart/restavfall på återvinningsstationen. Vid stora mängder (mer än 4 sopsäckar) ska du kontakta en avfallsentreprenör för bortforsling till förbränning.

Mer information om Jättebalsamin

Jättebalsamin Impatia glandulifera är med på EU:s lista över förbjudna invasiva arter och ska bekämpas av markägaren eller den som förvaltar marken. Det är en ettårig nektarrik växt upp till 3 m hög med vackert purpurröda eller rosa till rosavita blommor i juli-september. Bladen är gröna, lansettlika med utdragen spets som sitter två motsatta eller tre kransställda. Blommorna bildar frökapslar som öppnar sig och sprätter iväg fröna vid minsta kontakt. Jättebalsamin bildar täta bestånd på näringsrik fuktig mark. Den konkurrerar om solljus och drar till sig pollinerare vilket gör att vilda växter blir sämre pollinerade med minskad fröbildning. Växten påverkar marken kemiskt genom att utsöndra ämnen som hindrar andra växters frön att gro vilket försvårar återetablering av den naturliga floran.

Förväxlingsarter

Knappast någon växt att förväxla med. Det finns andra balsaminer i släktet men dessa är betydligt lägre och har gula blommor.

Jättebalsamin - Artbestämning från SLU Artdatabanken (artfakta.se) Länk till annan webbplats.

Blomsterlupin kan vara vacker under en tämligen kort blomningstid, men det är en främmande och invasiv art som slår ut den svenska floran. Det gäller inte minst våra fina blomrika och för pollinerare smakliga torrängsmiljöer i Falköping. Den finns inte upptagen på EU:s lista.

Bekämpning

Slåtter

Avslagning av plantan med slåtterredskap t ex slåtterbalk, röjsåg, gräsklippare med uppsamlare minst 2 gånger per år, första gången innan plantan går i blom. Växtmaterialet ska samlas ihop, se instruktion ovan. Upprepa behandlingen under 3-5 år. De efterföljande åren sker bekämpning 1 gång per år. Uppföljning och vid behov bekämpning måste ske under många år framåt då fröbanken är långlivad.

Metoden är miljövänlig och effektiv för att begränsa spridning av bestånd men sämre på att utrota bestånd.

Rotdragning och uppgrävning

En miljövänlig bekämpning där plantan rycks upp med rötterna för hand. Plantan kan också grävas upp med rötterna. Bra metod för utrotning på mindre bestånd. Kräver lång uppföljning och åtgärder under många år då fröna har lång grobarhet och nya plantor kan gro från fröbanken. Växtdelar ska samlas ihop och destrueras, se instruktion ovan. Använd skyddshandskar.

Avfallshantering

Vid bekämpning ska växtdelarna samlas ihop i dubbla sopsäckar som försluts väl och läggs i containern för brännbart/restavfall på återvinningsstationen. Vid stora mängder (mer än 4 sopsäckar) ska du kontakta en avfallsentreprenör för bortforsling till förbränning. Om växtdelarna får ligga kvar på marken kommer de att kvävegödsla marken och förändra markkemin så vilda örter missgynnas och endast kvävegynnade arter kan etablera sig.

Mer information om Blomsterlupin

Blomsterlupinen Lupinus polyphyllus är nektarrik och blommar ganska kort tid med vanligtvis blå eller rosa blomställningar. Den bildar stora bestånd och konkurrerar med den vilda floran om pollinatörer vilket påverkar den naturliga florans reproduktion. Växten är kvävefixerande och tillför kväve till jorden vilket missgynnar inhemska blommande örter som får svårt att konkurrera med gräs och andra kvävegynnade växter. Växten är allergiframkallande och giftig för människor och boskap.

Fröna har lång livslängd och kan behålla grobarheten i årtionden i fröbanken.

Förväxlingsarter

Kan förväxlas med Sandlupin Lupinus nootkatensis som är ovanlig i Västra Götaland men finns i södra Sverige i Skåne och Småland samt delar av Norrland. Skiljer sig från Blomsterlupin genom att växten är lägre, cirka 70 cm hög. Växtdelarna är långhårigare, stjälken oftast grenig och blomman mycket lik blomsterlupinen men tvåfärgad i blått och vitt. Den har samma egenskaper och problematik som blomsterlupinen med hög spridningsförmåga och är giftig för människor och djur.

Blomsterlupin - Naturvård från SLU Artdatabanken (artfakta.se) Länk till annan webbplats.